Ditt konvent suger

Anonymous asked: WOW, I just lost a bunch of weight using the OFFICIAL TUMBLR DIET!! Are u using it as well?

i used the OFFICIAL TUMBLR DIET for a month and I lost was my 15 lbs soul. im very satisfriend. next week ill try the twitter diet 2 lose my mind and heart for a hotter body

Gästinlägg: NärCons extrainsatta årsmöte

Jag var i helgen på föreningen Närcons extrainsatta årsmöte för att diskutera och rösta emot den motion som Samuel Anlér och David Fallgren tillsammans har förslagit och lagt fram för beskådning till resten av föreningen. 

Som de flesta redan vet spelar motionen en stor roll för Närcons och kanske framför allt Samuels framtid, då motionen bestämmer om föreningen ska fortsätta arbeta ideellt med evenemanget Närcon, eller om man ska låta det vinstdrivande företaget Närcon Eventbyrå AB ta hand om det. 

Jag vill nu inte gå in på mer detaljer om motionen i sig, då jag egentligen inte tycker att det är ett dåligt steg att låta Närcon bli vinstdrivande - snarare tvärtom; jag tror att det är ett nödvändigt steg för att föreningen och evenemanget ska fortsätta växa i den takt som de för tillfället gör. 

Det jag själv och många andra är besvikna över är att det har bearbetats under en väldigt kort tid, och jag själv har bara haft två veckor på mig att tänka igenom och diskutera motionens för- och nackdelar sedan kallelsen till det extrainsatta årsmötet skickades ut. Jag skulle förmodligen ha röstat för förslaget om det var så att det var mer tydligt vad det egentligen är som kommer att hända, det vill säga, Samuel Anlér ska inte stå och svara ”Jag vet inte riktigt” när viktiga frågor angående motionen ställs till honom. 

Missförstå mig inte nu, jag tycker att både Samuel och David är otroligt kompetenta människor som är verkligt bra på vad de gör, och precis som det många gånger togs upp under årsmötet tror jag inte att är brist på respekt eller förtroende till dessa två personer som gjorde att folk inte ville att det här röstades igenom. Om Närcon ska vara beroende av en person som jobbar heltid med evenemanget så kan jag inte tänka mig någon annan än Samuel. 

MEN, jag har pratat med personer som är aktiva inom föreningen och har fått intrycket av att Samuel Anlér vill att Närcon ska kunna fungera och fortsätta att existera även om han känner för att göra någonting annat i livet. 

I dagsläget fungerar det inte så, för idag blev Närcon=Samuel i och med att han blev heltidsanställd för att jobba med Närcon.

Det som upprör mig mest med hela grejen är att Närcon Eventbyrå AB grundades innan årsmötet ägde rum. Jag är aktiv inom många ideella föreningar som inte bara kretsar kring konvent - utan även sport och media - och jag har aldrig råkat ut för att en eller flera personer fattar ett sånt här viktigt beslut och går till handling utan att ta upp det på ett årsmöte först. 

Jag är ledsen, men att ringa runt till personer som är aktiva inom föreningen och fråga dem om det är okej att starta ett företag räcker inte som underlag för ett sånt här stort beslut; jag tycker nog rent av att det är riktigt fult spelat. 

Genom att Samuel och David redan innan årsmötet var delägare i det här företaget, och då Samuel redan tagit studieuppehåll och inte längre har någon fast inkomst kunde han lätt ställa sig upp och avsluta hela diskussion- och debattdelen av mötet med ”Om den här motionen inte röstas igenom så vill varken jag eller kommittén vara med längre.” 

Helt plötsligt handlade inte motionen alls om Närcon, utan snarare om Samuel och hans framtid. 

Jag kan ju såklart inte prata för andra, men om jag själv får gissa tror jag att just den detaljen påverkade många röster. 

”Det är ju såklart att vi vill ha ett Närcon.” 

Jag tror att det skulle bli ett Närcon 2013 även om förslaget röstades ner. Det man behöver göra är att fördela ansvaret inom föreningen mer och inte låta det hänga på en enda person i slutändan. 

Det finns många kompetenta människor i konventssverige, och många är villiga att lägga ner tid på just såna här evenemang. Att det ska behöva sluta med att 4-6 personer jobbar 4 timmar eller mer per dag med någonting de inte får betalt för kommer ju såklart resultera i att man vill ta ut en vinst på det hela och jag tycker det är synd att det ska behöva vara så. 

Jag jobbar för tillfället som redaktör på tre tidningar, obetalt, och jag förstår att det är surt att lägga ner timme efter timme efter timme på någonting som man inte tjänar ett skit på, förutom att man gör andra människor glada. 

Samuel påstår att han inte kan jobba med både Närcon och studier samtidigt, men jag har aldrig hört någon säga att det är någonting han måste göra. Jag tror att ansvaret inom föreningen och planerandet inför nästa års Närcon kommer behöva fördelas otroligt mycket mer än vad det gör idag, och det tror jag är ett problem som finns inom fler organisationer. Det är lite som att människor är rädda för att be om hjälp - det är som att det blir en tävling om vem som kan arrangera flest områden och bryta ihop mest när konventet väl äger rum. Det här är återigen mina egna synpunkter på det hela, så rätta mig gärna om jag har fel. 

Det är synd att det inte finns så mycket mer att göra nu än att vänta och se hur det hela kommer bli i fortsättningen, men jag känner själv att jag i dagsläget inte är så taggad på att jobba ideellt för ett företag där bara några tjänar pengar, och om jag fortsätter med Närcon i framtiden blev idag mycket osäkert. 

/Karin Karlsson

Idiotguiden till NärCons extra årsmöte

Månadens absolut största diskussion igenom konventsvärlden har utan tvekan varit NärCon och deras stundande extrainsatta årsmöte. Varför? Samuel “Japan-Jens” Anlér, grundare och huvudarrangör för NärCon, har nämligen skickat in en motion till årsmötet där han yrkar på att föreningen ska överlåta arrangerandet av konventet till aktiebolaget NärCon Eventbyrå AB, där Samuel Anlér då anställs som samordnare (heltidsanställd huvudarrangör i princip). Yrkandet i sin helhet är följande:

att) NärCon Eventbyrå AB anlitas för att arrangera NärCon 2013 samt ges rätten att arrangera framtida evenemang under varumärket och namnet NärCon.

Samuel har redan startat upp bolaget tillsammans med David Fallgren, som då båda är delägare i bolaget. Tillsammans sitter de även i bolagets styrelse tillsammans med Samuels fru.

För att snabbt sammanfatta varför Samuel yrkar på detta, för de som inte orkar/förstår sig på motionen, handlar det om att Samuel inte har tid eller råd att fortsätta arbeta med NärCon på samma nivå ju äldre han blir. Studietakten ökar, framtiden som Svensson-familj börjar bli mer aktuell och att arbeta med NärCon på den här nivån ideellt börjar bli omöjligt. Han står nu inför valet att hoppa av som huvudarrangör för att säkerställa sin framtid eller, som han för fram med sin motion, fortsätter arbeta med NärCon som avlönad personal. Utöver detta skriver Samuel:

“Jag har varit i kontakt med Skatteverket och NärCon är nära att inte klassas som ideell verksamhet utan näringsverksamhet, delvis på grund av vår stora omsättning.“

Det här skulle betyda, enligt hans tolkning av hans kontakt med Skatteverket, att “[…]föreningen NärCon slutar vara en ideell förening utan blir typ en ekonomisk förening, vilket har som bieffekten att allt som föreningen tidigare gjort kan komma att beskattas.”.

Hans lösning på dessa två problem? Att bolaget NärCon Eventbyrå AB, som ägs av han själv och David Fallgren, börjar arrangera NärCon. Vad som tyvärr är oklart i motionen, då att-satsen inte tar upp det här är, vad händer med föreningen och dess tillgångar? Börjar bolaget äga dem i samband med arrangerandet av konventet? Vilka får dessutom vara en del av bolaget? Just nu är det två personer som äger aktier i bolaget och en till person, gift med Samuel Anlér, som sitter i bolagets styrelse. Hur ska utdelning av vinst ske efter varje NärCon? Hur kommer anställningsavtalet se ut? Hur gör man ifall man är missnöjd med driften av konventet från bolagets sida? Allt det här och mycket till är väldigt oklart och därmed ett av problemen med motionen.

Read More

Våga tjafsa

Inom varje organisation, varje projekt och varje arbetsgrupp uppstår fel. Det här är en självklarhet och en del av vardagen. Vad jag däremot tror är att flesta av dessa problem inte skett om man utövar lite gammalt hederligt munkäfteri.

En del av vår mänskliga natur är att undvika konflikter som mycket som möjligt. Vi håller hellre käften, blundar eller ifrågasätter oss själva än att peka ut det vi vet inom oss är fel. När vi gör detta skapar det ett falskt konsensus om att allt är som det ska vara; vilket bara skapar en ännu starkare känsla inom organisationen att problemet inte finns eller är ett trivialt bekymmer.

Varför klarar vi inte av att bara säga våra åsikter - och den viktigare frågan - hur skapar vi en miljö som tillåter så kallade “visslare” inom gruppen? Till största del är det förmodligen för att vi anser oss vara lägre stående i gruppens hierarki, så väl den formella som informella. I min egen ledningsgrupp är jag till större del bekväm med att påpeka att en idé är ogenomtänkt eller rent ut sagt dålig, eftersom jag både är huvudarrangör men också är bekväm med de jag arbetar med. Inom UppCons stab var det däremot tvärt om, var jag tveksam om något var det sällan om ens någonsin jag tog upp saken i fråga då jag var lågt rankat i mitt eget huvud.

Det handlar även om att inte trampa någon på tårna, vilket alla är bekanta med. Gäller problemet någon annans område eller fler än en själv är det sällan man har fritt spelrum att göra vad man vill för att åtgärda problemet. Man tror sig anta att personen som är kopplad till situationen är mer upptagen med att göra sin grej än att lösa problemet. Ibland är ens farhågor till och med berättigade. Tillfället man tar upp själva ämnet är inte alltid det mest lämpliga. Dessvärre finns det också människor som tar allt ifrågasättande som en direkt pik mot dem som person.

För att kunna möjliggöra diskussioner angående problem inom organisationen - utan att oroa sig för att bli skinnflådd - krävs det åtgärder från två parter: ledningen och individen. Med en bra plattform för diskussion, en öppen miljö inom gruppen där organisationen är så plan som möjligt och arrangörer som tar slutprodukten före sina egon öppnar organisationen upp dessa möjligheter. Det här är någorlunda enkelt.

Som vanligt ligger det svåra däremot i invididens skyldigheter. Som mottagare av kritiken (eller osäkerheten kring frågan) måste man kunna respektera det som sägs för att personen någonsin ska kunna våga ta upp det från första början och i framtiden. Som självutnämnt svin kan jag säga att det här är förbannat svårt. Ibland för att man tror sig veta bättre och ibland för att man anser det så kallade problemet vara löjligt. Det skadar dock inte att lyssna, förklara sin ståndpunkt och diskutera saken vid rätt tillfälle.

Där kommer “visslarens” roll och skyldighet in: för att ens problem ska tas på något allvar krävs det att man tänker på tid, plats och framförande. Är det rätt tid att tjafsa om saken? Är det här den bästa platsen att föra den här diskussionen? Gör jag verkligen mitt bästa för att framföra mina åsikter? I vissa fall är man så upptagen med att försöka åtgärda problemet så fort som möjligt att man inte ens tar sig tiden att tänka på dessa tre frågor och på så sätt dels gör mer skada än nytta men även gör att mottagaren/mottagarna inte kan ta en på allvar, då man inte är villig att respektera dem på samma sätt som deras plikt att respektera dig.

I slutändan handlar det helt enkelt mest om det, respekt mot parterna och begäret att vilja det bästa för organisationen och projektet, men även modet att våga både vara emot någon och stå för en annan åsikt.

Är man mer intresserad om det positiva med sociala konflikter är ett hett tips att se det här videoklippet:
http://www.ted.com/talks/margaret_heffernan_dare_to_disagree.html

“Jag ska” kontra “Jag har”

När jag gick med UppCon för första gången som funktionär tog jag tillfället i akt att gå på deras personalmöten. En sak som var väldigt unikt med UppCon som konventsorganisation är att alla personal var välkomna till deras arrangörsmöten. 4 år senare har jag fortfarande inte sett eller hört om något annat konvent som gör det. Om det är smart att göra eller korkat har jag ingen aning om och tänker inte diskutera i det här inlägget. När jag besökte deras möten blev jag däremot väldigt överraskad av hur de arbetade. Mycket av såg och hörde under dessa möten har jag försökt lära mig av och ta med mig till mina egna projekt.

Nu i efterhand finns det små saker jag märkt med ideella möten som man sällan noterar mer än nödvändigt men som har en väldigt stor påverkan på organisationen och projektet i sig. Det som verkar mest självklar men flesta glömmer bort som mest skulle jag säga är hur man olika människor talar under möten. De flesta älskar att prata om visioner, mål och specifikt saker de ska göra. Själv tycker jag det är en av de roligaste sakerna att fylla ett möte med. Problemet är bara att många är mer böjda till att prata om det de ska göra än vad de faktiskt har gjort.

Man gör självklart detta val av en anledning: Att prata om stora, magnifika projekt är mycket roligare än att nämna att man ringt ett samtal eller svarat på några mail. Självfallet vill man visa upp ens bästa sidor under ett arbetsmöte. Men där i ligger problemet; om man jämför hur det gick till på det där andra konventet jag arrangerades möten (som jag spenderade flera månader med att fundera på ifall jag skulle överge och hoppa av) med UppCons. Varje arrangörsmöte hade ett drös med “jag ska/vi ska/hen ska” punkter mellan de olika arrangörerna medan UppCons bestod av “jag har/de har/hen har”. Det kunde handla om små uppgifter, uppgifter som man torde sig tycka var en självklarhet att personen ska ha gjort men det viktiga var att deras möte bestod till större del av har än ska.

Det kanske är därför det där andra konventet blev som det blev, varför jag var konstant missnöjd och kände mig omotiverad. Oavsett hur fint de olika ska:na lät, visste jag att de egentligen bara var ord. Eftersom personen som sa dem kände sig produktiv av att ha yttrat vad den nu tänkte göra kände den sig även mätt, vilket fick personerna att tro att de gjort mer än vad de egentligen hade. En belåten människa känner sig inte lika villig att arbeta att lägga ner lika mycket arbete på de där tråkiga, men ändå viktiga uppgifterna. Varför ska man hålla på och göra det när man ändå känner att man gjort sitt?

Vill man testa på något nytt tycker jag att man borde sätta sig ner och göra all de där små skitjobben som tar max 5 minuter att göra en vecka innan mötesdatumet. Ifall de flesta närvarande på mötet då har något att berätta om det som de har gjort, istället för att de berättar om det man skulle eller ska göra ökar det med all förmodan motivationen bland samtliga närvarande. När man väl tagit tag i de där små sakerna kan det hända att man äntligen får ork nog att sätta sig ned med det där jätteprojekten man alltid talat om.

Det ska även tilläggas att ens möten inte bör bestå av att endast lista alla saker man gjort eller att rabbla upp varenda liten sak. Att däremot börja varje möte med att dra en liten kort sammanfattning om vad man gjort sedan senast man träffats kan vara både motiverande och nyttigare än att spendera hela mötestiden med beslutsfattning och allmänna diskussioner. Att veta om att någon gjort någonting kan i många fall vara lika viktigt som att sätta sig ner och besluta sig om något. I vissa fall händer det till och med att det någon gjort kan drabba andra områden utan att någon av parterna vet om det. Att då ta upp detta inför alla kan vara ett slags skyddsnät för just detta, det kan även vara ett tillfälle för något annat område att hoppa på tåget.

P.S. Bör tillägga att det inte skitflängande mot de jag arbetade med på “det där andra konventet”. Som huvudarrangör var det mitt ansvar att lösa det problemet, så felet låg till största del hos mig. D.S.

UppCon till varje pris?

Disclaimer: Åsikterna som skrivs här nedan är mina egna och endast mina. Vill även påpeka att jag inte hyser något agg mot någon, vare sig Alexander eller Sverok, som tagits upp inlägget utan endast tar upp problematiken kring debatten.

Senaste nytt ifrån konventsvärlden är att arrangörsgruppen bakom UppCon tackar för sig efter UC 2012. I samband med den nyheten har en diskussion om hur pass rätt det är av dem att ta det beslutet och varför inte föreningens medlemmar fått ha en större säg i saken.

De som varit mest drivande i frågan emot Uppsalakais styrelse och UppCons arrangörsgrupp har varit individer från Sverok. En av dessa personer är Sverok Västs viceordförande som uppmanar att Uppsalakais medlemmar ska göra sin röst hörda gällande att hålla projektet UppCon vid liv.

Alexander må ha rätt om medlemmarnas rättigheter att rösta om saken men vad många glömmer bort är att ju mer man använder sig av sina rättigheter, desto mer ansvar har du på dig. Jag har till exempel rättigheten som medlem att ställa upp som kandidat till någon av föreningens styrelsesäten, men det sätter även ett visst krav av ansvarshet på mig. Likadant är det med personer som i detta fall skulle yrka på att ett nytt UppCon arrangeras. När de nuvarande arrangörer uttryckt att de inte längre har tid, ork eller lust att fortsätta på projektet kräver det då att de individer som yrkar på detta är villiga att ta på sig rollen eller hitta personer som är villiga istället eller helt enkelt rösta in en ny styrelse som har lösning på problemet.

Men vad tjänar man egentligen på att ta något av dessa alternativ? Vad tjänar Uppsalakais medlemmar, UppCons besökare, Uppsala kommun och konventsvärlden på att man på ett onaturligt sätt försöker hålla ett projekt vid liv genom att i expressfart tillsätta personer som inte har någon insikt i hur UC fungerar inifrån? Hur ska man kunna tillfredställa besökarnas förhoppningar och krav om man inte vet vägen dit? Hur ska man kunna ta nytta av projektets tidigare kontakter när den gamla gruppen gått vidare? Och hur exakt ska man kunna göra ett UppCon när man tagit bort konventets viktigaste element; arrangörerna?

Som arrangör för Ett Annat Konvent kanske jag överdriver hur pass stor roll arrangörer har i ett konventsprojekt. Men när jag personligen upplevt och sett konvent i samma region (och i vissa fall lokal) med snarlika (eller till större del samma) besökare och med liknande stöd men annorlunda arrangörer kan ge sådana olika resultat vet jag i alla fall var jag själv står i frågan. Arrangörer är i dessa slags servicekonvent oersättliga för att få ett liknande resultat.

Om man däremot inte vill få ett liknande resultat? Kanske vill man skapa sitt egna verk? Varför är vissa så pass inställda på att konventet ska arrangeras med namnet UppCon? Vill och tror man att man kan arrangera ett jätteprojekt finns möjligheterna, kolla bara på ConFusion. Vill man göra sitt egna konvent är dörrarna fortfarande öppna, både inom Sverok och flesta kommuner. Vill man däremot försöka hålla UppCon som det tidigare varit vid liv gör man sig bara en otjänst, då man kommer spendera mer tid och möda på projektet än vad man får tillbaka i slutprodukt.

Det man också glömmer när man vill få fram sina demokratiska rättigheter är vilken otrolig björntjänst det tillför till UppCon och andra liknande konvent. Även om föreningen bakom konventen i grunden är demokratiska är arbetsgrupperna det ej, av en anledning. Anledningen till att animekonvent har frodats och lyckats expandera både i storlek och kvalité är för att det är ett mycket mer auktoritärt arbetssystem som förs inom gruppen. Huvudarrangören är mer eller mindre diktator inom gruppen. Även om varje individ inte får säga sitt tillför det mer än vad man inom gruppen förlorar. Inte bara produktiviteten ökas, utan även viljan att faktiskt orka arbeta med konventet. Som huvudarrangör inom ett eget konvent finns det tillfällen då det känns som att jag gör 10 personer arbeten samtidigt. Att då tvingas gå igenom demokratiska röstningar, tvingas lyssna på allas åsikter, hur pass lite de vet om sakfrågan eller liknande, har utan tvekan koll på större delen av ens engagemang och ork eftersom man då även tvingas ha att göra med demokratins fula kusin byråkrati. Besökare och utomstående har privilegiet att slippa både tjafsa med byråkratin men även tillfället att glömma att det faktiskt är riktiga människor som arbetar med konventet. Vi arrangerar inte konvent för att vi är samariter, vi arrangerar konvent för att vi tycker det är kul. Ta det bort från oss förstörs allt, både konventet och vår arbetsmoral.

Vad som däremot irriterar mig som mest, när vissa Sverokspersoner lagt sig i frågan (och där vissa fåtal individer vill direkt lägga sig i hur föreningen handlar), är att försöka förhindra det här från att hända endast för att de nu i slutändan kommit på hur pass viktigt konventet varit. Vart var klagomålen och blogginläggen när Stockholms spelkonvent lades ner? Hur försökte dem stötta MeuwCon när konventet behövdes inställas?

Roten i problemet med dels dessa personer och andra som vägrar acceptera dessa nyheter är att de sällan vill göra något själva. Visst må en del av dem arrangera deras egna konvent eller jobba ideellt på annan plan, men som inte insett att möjligheterna av att kunna göra något funnits öppna hur länge som helst. Det är endast när de till sist stängs ner som personerna börjar skrika om rättigheter och demokrati. Kan man inte kan utnyttja sina rättigheter utan att styrelsen aktivt måste påminna en om det (och då på sätt som inte framgåtts vare sig i föreningens stadgar eller på årsmöten) förbryllas jag personligen över att man ens bryr sig från första början.

Mitt personliga tips är att om man är intresserad av att arrangera konvent är det bara att starta upp ett. Vill man starta ett under Uppsalakais namn är det bara att kontakta styrelsen eller se till att yrka om det på föreningens årsmöte. Vill man förhindra att något sådant här händer till att börja med kanske man ska proaktivt prata med föreningar och konventsgrupper istället för att dyka upp i sista minuten för att leka storebror. Är syftet däremot att hålla UppCon vid liv kan man fråga sig vad exakt syftet är och varför det är så pass viktigt?

Det är mitt jobb att vara jobbig

Sen jag började arrangera konvent har jag ofta fått höra saker om mig själv eller känt mig på ett sätt som jag inte ofta brukar associera med mig själv. Att jag har ett stort ego, är orättvis, omöjlig att prata med eller att jag värdsätter mina egna åsikter över andras. I vissa fall behöver det inte ens vara sagt, jag kan tydligt se att någon känner så.

Jag förstår varför det är så här. Det är ju inte så att jag är ett oskyldigt offer och att det inte finns någon sanning i det hela. Det här är inte ett ursäktande inlägg där jag skjuter ifrån mig skulden på någon annan eller påstår att alla har fel och jag rätt. Som ansvarig, vilket jag ofta verkar vara nu för tiden, är det bland annat mitt ansvar att ändra dessa åsikter eller ändra på mig själv, vilket jag har alla planer på att göra eller redan försöker göra.

Men vad det här inlägget handlar om är varför jag och kanske många andra huvudarrangörer verkar uppföra sig på det här sättet. Som brutala bufflar som kör över ens åsikter och inte verkar uppskatta ens idéer. (Tyvärr kommer jag däremot inte diskutera rötäggen som faktiskt är egoledare 100% av tiden så vill ni bara läsa om det får ni nog skippa resten.)

1. Många av huvudarrangörerna som beter sig på det här sättet, mig inkluderad så klart, har varit med från konventets början. Vi har, likt en förälder, sett konventet växa till vad det är idag. När vi sedan lämnar över mer ansvar till andra vill vi inte att det ska vara till vem som helst. Även om det kan vara lite löjligt vill vi ofta att det ska vara till någon som är lika dedikerad eller till och med 10 gånger så dedikerade åt konventet som vi är, trots att konventet kanske inte behöver just det.
    
    
2. En annan sak som är viktigt att förstå är att många av oss börjat på absolut noll. När jag startade föreningen Animecka, precis efter det första konventet, var det första gången jag startade en förening, första gången jag sökte ett organisationsnummer. Det är så många saker som gjorts för den absolut första gången och som förmodligen kunde ha gjorts så mycket bättre. Tack vare den här erfarenheten har jag möjlighet att få andra att inte göra samma misstag som mig. Så när ni ser en person som lägger sig i onödan ser jag mig ofta som en resurs jag aldrig fick. Det låter verkligen som något en gammal gubbe skulle säga, men det är ofta så det ligger till.
   
   Många av mina arrangörer är smartare än mig och kan betydligt mycket mer än mig men jag vet av personlig erfarenhet och av att ha sett andra misslyckas hur saker och ting fungerar. Det är, även om man kan tro det, inte någon slags elitism där jag vet bäst utan där jag ger er en möjlighet att se saker ur ett annat perspektiv.
    
    
3. Ibland kan folk komma med idéer de själva tyckt har varit briljanta och som skulle kunna förhöja kvalitén på deras område med 100%. Men trots det får man ett klart nej från ens huvudarrangör, utan att riktigt förstå, trots förklaringen. Det här är för att arrangören och huvudarrangören har två olika arbetsuppgifter. Du som arrangör ska självfallet se till att ditt område blir så bra som möjligt. Det är i stort sett det enda du behöver oroa dig över. Men varenda gång känns det som att det enda man får att arbeta med en pinne och två stenar. Det här är för att vi huvudarrangörer arbetar med att få konventet att bli så bra som möjligt, med alla områden inkluderade.
   
   Jag kan faktiskt förstå hur det känns när man fått för lite resurser och känner att man omöjligt kan arbeta med det man har. Jag förstår den frustrationen, vi känner den oftast med er när ni sitter i den sitsen. Vi gör det inte för att det området är mindre värd eller för att det är någon bestraffning för något ni gjort innan. Tyvärr är vi inte alltid så bra på att förmedla det här på ett bra sätt, vilket i sin tur leder till såna här missförstånd.
   
    
   
   
4. Jag är villig att erkänna det, jag har orimliga krav på mitt konvent. Jag vill inte konkurrera mot UppCon, jag vill konkurrera mot Comic-Con och ha ett bättre utbud än Comiket. Jag vill ha design bättre än Apple och ha en budget i storleken av Abu Dabis GNP. Det här är omöjligt, men jag så är jag. Tyvärr är jag också en idiot och talar ofta med min röv. Istället för att uppskatta mina arrangörer till den graden de förtjänar är jag som en asiatisk far som bara kräver bättre och bättre.
   
   Kanske är andra huvudarrangörer också så, det här jag ingen aning om men hoppas för guds skull inte det. Men precis som den där jobbiga asiatfarsan vet jag oftast att med lite push att kvalitén på det mesta kan vi bättre än vad man ens hoppats på. Kanske blir det också lite ljuvare och lite mer värt det när man faktiskt fått min nöjd. När man fått höra ett genuint “fan vad bra du är”.

Men mest av allt är det nog bara för att vi alla är egomaniker som tänder på vår egen skugga. Det är däremot inte relevant för just den här “bloggen”.

Medlemskap – Ära eller Tvång?

Tumblr?

Jag vet, först gör jag en blogg och sen skapar jag ett Tumblr-konto. Snart kommer jag bli en total hipsterbrud och ingen kommer kunna örfila vett i mig för att vi alla vid det tillfället blivit till hipsterbrudar.

Men i alla fall, blogg.se suger och tumblr är väl bättre än den skitsidan så vi kör på. Jag kommer lägga till det senaste blogginlägget och sen kanske föra över de gamla om det verkar rimligt. 

Ha så kult med läsandet under tiden.